en evig kamp
hej gott folk.
det är många som läser min blogg, och alla vill ni läsa om olika saker, och jag har fått en del kommentarer, och nu var det ngn som ville att jag skulle berätta om min anorexi, och jag gör drf det, kort och enkelt.
Låt mig få skriva om den värsta tiden i mitt liv.
Som barn var jag mullig, jag var överviktig och har alltid fått höra det, som barn är man oftast väldigt elak, man har inga gränser och förmågan att få andra människor arga, upprörda, ledsna är oftast stor och man njuter på ngt sätt av det, det är iaf så jag känner efter min uppväxt med alla som brytit ner mig.
Varje dag, i 8 år har jag i stort sätt fått ngn kommentar kring min vikt och kropp, så som fetto, elefant osv. och det har tagit på mig, de har brytit ner mig och jag har mått sämre och sämre, trots att de kanske inte synts utanpå så har jag gråtit inombords...
På högstadiet blev det värre, man kom upp i åldrar som är väldigt känsliga, man vill börja träffa killar, man får känslor osv. jag hade förhållande, var förlovad med en kille under hela min högstadietid i stort sätt, och älskade verkligen honom, han älskade mig för den jag var, och jag visste att det var en äkta kärlek, han lyfte upp mig, fick mig att le, fick mig att må bra, dock gick vi inte på samma skola, men umgiks var dag på fritiden, sov ihop, och efter ett tag flyttade han faktiskt hem till mig, jag vet att det kan tyckas som en tidig ålder, men det kändes rätt för oss båda, och vi vet bägge två att vi inte ångrar ngt med den tid vi hade ihop.
trots att han fick mig må så bra, så glömde jag bort det under tiden jag var i skolan, för där var allt desamma, och de tog över till sist.
sommarlovet kom, jag slutade 8:an och skulle ha 1 år till på denna skolan, jag vägrade.
jag började banta, först på ett riktigt bra sätt, åt nyttigt, motionerade och mådde bra, gick ner fort i vikt.
efter ett tag började jag äta mindre, och träna mer, såg då att jag gick ner ännu mer och fortare, hjärnan lurades och jag blev så lycklig, jag var på väg mot ett nytt liv, skulle kunna komma tillbaka till skolan smal, aldrig mer bli mobbad.
sommarlovet gick mot sitt slut, och 9:an började och i skolan minns jag att folk pratade, de kände inte igen mig, trodde faktiskt jag var en ny person, jag minns den lyckan och stoltheten jag kände, nu var jag en som dom andra.
men jag kunde inte sluta, jag fortsatte gå ner i vikt på ett sätt som förstör mer än de gör nytta, och efter 4 månader hade jag gått ner 46 kilo.
mamma och pappa såg detta, och för sent insåg dom att jag blivit sjuk, de tog mig till anorexi och bulimi center som ligger inne i stan, där fick jag gå på samtal, väga mig och till sist blev jag inlagd, en läkare kollade mig och min kropp, han var mkt orolig, såg på mig med allvarliga ögon, glömmer aldrig den blicken, mamma och pappa kollade också på mig och jag kände mig så dum, det kändes som de var mitt fel, att de var arga på mig, men det var min sjukdom, svårt att förstå, man tar all skit på sig sj, vilket är fel.
pga. svält så hade mitt hjärta nu krypt 1/3, mina njurar hade lagt av, min lever höll på att lägga av, min hjärnkapacitet fungerade inte etc.
inte ens då förstod jag hur allvarligt det var, för jag kunde inte tänka? kunde inte förstå? min kropp hade inte fått mat på veckor, ingen energi, jag förstod till sist inte att de var mig de pratade om, jag lyssnade inte, blev besatt, fortsatte i min sjukdom, och gick ner, ner, ner.
min familjs sorg, min släkt och nära och kära runt omkring mig var så ledsna, och jag blev så självupptaget, så egoistisk, elak mot alla, orkade inte deras tjat om mat, jag kunde ta hand om mig sj, blev så förbannad när de alltid la sig i, skrek åt dom, sa ord till mina föräldrar och min bror som jag aldrig kmr förlåta mig sj för, slog min lillebror, jag blev en djävul.
efteråt gick jag ner på mitt rum, började träna, sprang fram och tillbaka på 2 m yta, grät.
efter ett tag blev jag psykiskt sjuk, inte bara i min anorexi utan fick för mig en massa grejer, började med tvångstankar som tog över mitt liv, varje rörelse varje minut hade jag en tvångstanke som jag var tvungen att göra, ex. slå på ett handtag 9 ggr, kolla på tv:n utan att läsa texten, fick inte se vissa bokstäver, fick inte svära, så fort ngn svor var jag tvungen att be till gud om förlåtelse över dom etc.
tvångstankarna kom för att om jag inte följde dom så sa ngn inom mig att jag skulle bli tjock igen, och det var min största rädsla, drf följde jag dom, gjorde precis som jag blev tillsagd, av ngn röst inom mig, som styrde mitt liv.
det var en evig kamp, jag visste att jag fick inte gå ner ett g till, gjorde jag de skulle jag dö, mitt hjärta hade brytits ner så mkt att jag inte fick vara fysiskt aktiv, trots allt gick jag i smyg in på toa och mitt rum när jag fick komma hem och motionerade, återigen kunde min hjärna inte tänka klart, jag förstod inte allvaret, de var som om jag levde i min kropp och tog död på den med glädje? svårt att förklara, men ah hemskt.
när jag fick vara hemma och skulle äta, lyckades jag alltid att smuggla ner hälften av all mat i mina kläder, fickor, bh osv. och mamma och pappa märkte ingenting, sjukdomen blev glad och jag lyckades komma på knep som kunde få mig gå ner.
vågen hos läkaren visade inga positiva svar, han förstod att jag inte skötte mig hemma, att jag bröt mot allt han sagt, så nu fick jag inte vara hemma ngt mer, nu bodde jag på anorexi och bulimi center.
det fanns människor där som jag mådde så dåligt över, de tvingade i mig mat, äcklig mat, massvis med mat, jag kände hur tjock jag blev, såg framför mig ett liv som förut, jag vill aldrig dit, det var det värsta, jag mådde så dåligt. här inne pratade vi om sjukdomen, försökte förstå den, åt, fick massage, sov mkt, vilade osv.
när jag fick träffa mamma grät jag, skrek att hon var ett svin som kunde låta mig va här hos några som fick mig må så dåligt, mamma kände skuld, grät och hon fick ta all skit.
efter veckors tid på anorexi och bulimi center hade jag nu börjat äta, lite i taget för att vänja mig, minns hur jobbigt det var, bråttades ständigt med min sjukdom och viljan att bli frisk, en evig kamp.
fick börja gå i skolan ibland, där fuskade jag med maten, men mina föräldrar hade kontakt med lärare och personal som kollade mig, så jag kom inte undan, även alla i min klass sa till så fort jag inte åt, tränade etc.
kändes som alla var dumma mot mig, men egentligen gjorde dom mig en stor tjänst.
på gymnasiet hade jag börjat äta efter ett schema som bestod av 6 måltider om dan, beräknade i vikt och mått, de skulle jag äta efter och gjorde också det.
jag började må bra, träffade nya kompisar, jag var smal, killar blev intresserade, ah kände mig så glad.
jag började till sist äta godis, dricka alkohol, och de blev i sin tur motsats till anorexi, jag åt nu för mkt, minst ½ kilo godis om dan, och jag gick nu upp i vikt, men brydde mig inte för jag hade så roligt, festade mkt, hade nya vänner, massa killkompisar, ngt jag aldrig haft innan.
när jag sedan vägde 60 kilo mådde jag dåligt och de blev som förr.
jag började gå ner, och blev så smal igen, fick återfall.
gick från jag fick komma ut från anorexi och bulimi center på terapi där 1 gång i veckan, och de märkte att jag var i sjukdomen.
nu var jag smal igen, men åt fortfarande mat efter mitt schema, fick näringsdrycker som gör att man går upp, tog 4 st om dan så man kan säga att jag åt 12 måltider om dan, mkt mat i en kropp på 40 kilo, mådde dåligt och fick ont.
samtalen fortsatte på anorexi och bulimi center, men jag gick i skolan, fick bort de kilo som fick mig må dåligt, så nu mådde jag bra.
jag hade ett krav på mig att gå upp, och med näringsdryckerna skulle jag öka ½ kilo i veckan, men stod alltid still, och på anorexi och bulimi center undrade dom alltid vrf, men jag åt ju? tog dom? och gick inte upp, mamma och pappa var med mig och pratade.
till sist kom vi fram till att jag åt för nyttig mat, och de sa att jag skulle börja med vanlig husmanskost.
jag sa att jag fick de i skolan? och hemma åt jag oftast de mamma och pappa bjöd på.
3 år gick, jag var fortfarande kvar i allt, men på samma nivå, åt men gick inte upp.
sen kom de ett återfall när jag träffade min kille som jag har nu, flyttade hem till hnm, gick nu 2:an på gymansiet, och började gå ner i vikt.
och mamma och pappa märkte detta, och såg att jag hade gått ner, de tog tag i det och hjälpte mig genom att plocka hem mig, så nu bodde jimmi och jag hos dom, för de skulle se att jag åt.
på sommaren går man inte på anorexi och bulimi center, och då får man ansvar sj, o mamma och pappa var oroliga för de vet hur de gått alla andra somrar.
nu bodde jimmi och jag sj i en lägenhet i stan, så de kunde inte se vad jag åt.
tro det lr ej.
efter denna sommar blev jag friskförklarad.
var så trött på denna sjukdomen.
den förstörde mig, okrade inte ha de såhär, en ständig kontroll 1 gång i veckan, skulle gå upp ½ kilo vilket jag inte gjorde, bortförklaringar varje gång.
nu var de stopp.
vet inte vad som hände.
nu har de gått ½ år sen jag blev frisk, och jag mår så bra, är frisk.
de har vairt tufft, har fått stå emot många tankar.
jimmi har stöttat mig.
detta har varit den värsta tiden i mitt liv.
har förlorat hela min tonår, aldrig fått gå ut, varit sjuk, legat i en säng och sovit.
i 5 år var jag sjuk.
önskar att ni som har anorexi kmr ur det, och för er som vill gå ner, ta hjälp från början, de är så lätt att bli sjuk.
fråga mig gärna om ni har frågor.
här är bilder på mig som sjuk.
det är många som läser min blogg, och alla vill ni läsa om olika saker, och jag har fått en del kommentarer, och nu var det ngn som ville att jag skulle berätta om min anorexi, och jag gör drf det, kort och enkelt.
Låt mig få skriva om den värsta tiden i mitt liv.
Som barn var jag mullig, jag var överviktig och har alltid fått höra det, som barn är man oftast väldigt elak, man har inga gränser och förmågan att få andra människor arga, upprörda, ledsna är oftast stor och man njuter på ngt sätt av det, det är iaf så jag känner efter min uppväxt med alla som brytit ner mig.
Varje dag, i 8 år har jag i stort sätt fått ngn kommentar kring min vikt och kropp, så som fetto, elefant osv. och det har tagit på mig, de har brytit ner mig och jag har mått sämre och sämre, trots att de kanske inte synts utanpå så har jag gråtit inombords...
På högstadiet blev det värre, man kom upp i åldrar som är väldigt känsliga, man vill börja träffa killar, man får känslor osv. jag hade förhållande, var förlovad med en kille under hela min högstadietid i stort sätt, och älskade verkligen honom, han älskade mig för den jag var, och jag visste att det var en äkta kärlek, han lyfte upp mig, fick mig att le, fick mig att må bra, dock gick vi inte på samma skola, men umgiks var dag på fritiden, sov ihop, och efter ett tag flyttade han faktiskt hem till mig, jag vet att det kan tyckas som en tidig ålder, men det kändes rätt för oss båda, och vi vet bägge två att vi inte ångrar ngt med den tid vi hade ihop.
trots att han fick mig må så bra, så glömde jag bort det under tiden jag var i skolan, för där var allt desamma, och de tog över till sist.
sommarlovet kom, jag slutade 8:an och skulle ha 1 år till på denna skolan, jag vägrade.
jag började banta, först på ett riktigt bra sätt, åt nyttigt, motionerade och mådde bra, gick ner fort i vikt.
efter ett tag började jag äta mindre, och träna mer, såg då att jag gick ner ännu mer och fortare, hjärnan lurades och jag blev så lycklig, jag var på väg mot ett nytt liv, skulle kunna komma tillbaka till skolan smal, aldrig mer bli mobbad.
sommarlovet gick mot sitt slut, och 9:an började och i skolan minns jag att folk pratade, de kände inte igen mig, trodde faktiskt jag var en ny person, jag minns den lyckan och stoltheten jag kände, nu var jag en som dom andra.
men jag kunde inte sluta, jag fortsatte gå ner i vikt på ett sätt som förstör mer än de gör nytta, och efter 4 månader hade jag gått ner 46 kilo.
mamma och pappa såg detta, och för sent insåg dom att jag blivit sjuk, de tog mig till anorexi och bulimi center som ligger inne i stan, där fick jag gå på samtal, väga mig och till sist blev jag inlagd, en läkare kollade mig och min kropp, han var mkt orolig, såg på mig med allvarliga ögon, glömmer aldrig den blicken, mamma och pappa kollade också på mig och jag kände mig så dum, det kändes som de var mitt fel, att de var arga på mig, men det var min sjukdom, svårt att förstå, man tar all skit på sig sj, vilket är fel.
pga. svält så hade mitt hjärta nu krypt 1/3, mina njurar hade lagt av, min lever höll på att lägga av, min hjärnkapacitet fungerade inte etc.
inte ens då förstod jag hur allvarligt det var, för jag kunde inte tänka? kunde inte förstå? min kropp hade inte fått mat på veckor, ingen energi, jag förstod till sist inte att de var mig de pratade om, jag lyssnade inte, blev besatt, fortsatte i min sjukdom, och gick ner, ner, ner.
min familjs sorg, min släkt och nära och kära runt omkring mig var så ledsna, och jag blev så självupptaget, så egoistisk, elak mot alla, orkade inte deras tjat om mat, jag kunde ta hand om mig sj, blev så förbannad när de alltid la sig i, skrek åt dom, sa ord till mina föräldrar och min bror som jag aldrig kmr förlåta mig sj för, slog min lillebror, jag blev en djävul.
efteråt gick jag ner på mitt rum, började träna, sprang fram och tillbaka på 2 m yta, grät.
efter ett tag blev jag psykiskt sjuk, inte bara i min anorexi utan fick för mig en massa grejer, började med tvångstankar som tog över mitt liv, varje rörelse varje minut hade jag en tvångstanke som jag var tvungen att göra, ex. slå på ett handtag 9 ggr, kolla på tv:n utan att läsa texten, fick inte se vissa bokstäver, fick inte svära, så fort ngn svor var jag tvungen att be till gud om förlåtelse över dom etc.
tvångstankarna kom för att om jag inte följde dom så sa ngn inom mig att jag skulle bli tjock igen, och det var min största rädsla, drf följde jag dom, gjorde precis som jag blev tillsagd, av ngn röst inom mig, som styrde mitt liv.
det var en evig kamp, jag visste att jag fick inte gå ner ett g till, gjorde jag de skulle jag dö, mitt hjärta hade brytits ner så mkt att jag inte fick vara fysiskt aktiv, trots allt gick jag i smyg in på toa och mitt rum när jag fick komma hem och motionerade, återigen kunde min hjärna inte tänka klart, jag förstod inte allvaret, de var som om jag levde i min kropp och tog död på den med glädje? svårt att förklara, men ah hemskt.
när jag fick vara hemma och skulle äta, lyckades jag alltid att smuggla ner hälften av all mat i mina kläder, fickor, bh osv. och mamma och pappa märkte ingenting, sjukdomen blev glad och jag lyckades komma på knep som kunde få mig gå ner.
vågen hos läkaren visade inga positiva svar, han förstod att jag inte skötte mig hemma, att jag bröt mot allt han sagt, så nu fick jag inte vara hemma ngt mer, nu bodde jag på anorexi och bulimi center.
det fanns människor där som jag mådde så dåligt över, de tvingade i mig mat, äcklig mat, massvis med mat, jag kände hur tjock jag blev, såg framför mig ett liv som förut, jag vill aldrig dit, det var det värsta, jag mådde så dåligt. här inne pratade vi om sjukdomen, försökte förstå den, åt, fick massage, sov mkt, vilade osv.
när jag fick träffa mamma grät jag, skrek att hon var ett svin som kunde låta mig va här hos några som fick mig må så dåligt, mamma kände skuld, grät och hon fick ta all skit.
efter veckors tid på anorexi och bulimi center hade jag nu börjat äta, lite i taget för att vänja mig, minns hur jobbigt det var, bråttades ständigt med min sjukdom och viljan att bli frisk, en evig kamp.
fick börja gå i skolan ibland, där fuskade jag med maten, men mina föräldrar hade kontakt med lärare och personal som kollade mig, så jag kom inte undan, även alla i min klass sa till så fort jag inte åt, tränade etc.
kändes som alla var dumma mot mig, men egentligen gjorde dom mig en stor tjänst.
på gymnasiet hade jag börjat äta efter ett schema som bestod av 6 måltider om dan, beräknade i vikt och mått, de skulle jag äta efter och gjorde också det.
jag började må bra, träffade nya kompisar, jag var smal, killar blev intresserade, ah kände mig så glad.
jag började till sist äta godis, dricka alkohol, och de blev i sin tur motsats till anorexi, jag åt nu för mkt, minst ½ kilo godis om dan, och jag gick nu upp i vikt, men brydde mig inte för jag hade så roligt, festade mkt, hade nya vänner, massa killkompisar, ngt jag aldrig haft innan.
när jag sedan vägde 60 kilo mådde jag dåligt och de blev som förr.
jag började gå ner, och blev så smal igen, fick återfall.
gick från jag fick komma ut från anorexi och bulimi center på terapi där 1 gång i veckan, och de märkte att jag var i sjukdomen.
nu var jag smal igen, men åt fortfarande mat efter mitt schema, fick näringsdrycker som gör att man går upp, tog 4 st om dan så man kan säga att jag åt 12 måltider om dan, mkt mat i en kropp på 40 kilo, mådde dåligt och fick ont.
samtalen fortsatte på anorexi och bulimi center, men jag gick i skolan, fick bort de kilo som fick mig må dåligt, så nu mådde jag bra.
jag hade ett krav på mig att gå upp, och med näringsdryckerna skulle jag öka ½ kilo i veckan, men stod alltid still, och på anorexi och bulimi center undrade dom alltid vrf, men jag åt ju? tog dom? och gick inte upp, mamma och pappa var med mig och pratade.
till sist kom vi fram till att jag åt för nyttig mat, och de sa att jag skulle börja med vanlig husmanskost.
jag sa att jag fick de i skolan? och hemma åt jag oftast de mamma och pappa bjöd på.
3 år gick, jag var fortfarande kvar i allt, men på samma nivå, åt men gick inte upp.
sen kom de ett återfall när jag träffade min kille som jag har nu, flyttade hem till hnm, gick nu 2:an på gymansiet, och började gå ner i vikt.
och mamma och pappa märkte detta, och såg att jag hade gått ner, de tog tag i det och hjälpte mig genom att plocka hem mig, så nu bodde jimmi och jag hos dom, för de skulle se att jag åt.
på sommaren går man inte på anorexi och bulimi center, och då får man ansvar sj, o mamma och pappa var oroliga för de vet hur de gått alla andra somrar.
nu bodde jimmi och jag sj i en lägenhet i stan, så de kunde inte se vad jag åt.
tro det lr ej.
efter denna sommar blev jag friskförklarad.
var så trött på denna sjukdomen.
den förstörde mig, okrade inte ha de såhär, en ständig kontroll 1 gång i veckan, skulle gå upp ½ kilo vilket jag inte gjorde, bortförklaringar varje gång.
nu var de stopp.
vet inte vad som hände.
nu har de gått ½ år sen jag blev frisk, och jag mår så bra, är frisk.
de har vairt tufft, har fått stå emot många tankar.
jimmi har stöttat mig.
detta har varit den värsta tiden i mitt liv.
har förlorat hela min tonår, aldrig fått gå ut, varit sjuk, legat i en säng och sovit.
i 5 år var jag sjuk.
önskar att ni som har anorexi kmr ur det, och för er som vill gå ner, ta hjälp från början, de är så lätt att bli sjuk.
fråga mig gärna om ni har frågor.
här är bilder på mig som sjuk.
Kommentarer
Postat av: Moa
Jävla va smal du va! :O Skönt att du har kommit ur de nu! glad för din skull.. Kram
Trackback
