hjertqviist

Vem har sagt att livet ska vara lätt att leva? Vi går alla igenom svåra och tunga bördor, mörka stunder och ömma hjärtan, det är jobbigt och det tar olika lång tid för alla att läka sina sår, men när såren väl har lagt sig så hittar man nya krafter och nya tag som gör att man orkar gå vidare, man orkar se ljuset och man orkar kämpa för att allt ska bli bättre än vad det är, och jag trodde på det fram tills nu, efter allt som har varit och allt vi gått igenom har satt många spår i våra själar, både bra och mindre bra, men tillsammans för oss som finns kvar här på jorden så har vi kämpat något enormt och verkligen hittat varandra, och kommit varandra så nära och hittat en styrka ihop som gör att vi orkar gå vidare och kämpa.

Till en början kämpade vi individ för individ, men nu när det har hänt år efter år, gång på gång, smärta efter smärta så tror man inte att det ska kunna hända något mer och något värre efter varje jobbig sak vi fått gå igenom, men ack så fel vi har varje gång, när man väl tagit sig igenom en smärta och en stor sorg och allt börjat ordna sig så händer något nytt, en ny smärta kommer och bryter ner än, livet rasar för varje gång och man undrar när allt ska få ett slut, kommer det någonsin få ett slut? jag vågar inte tro på det längre... just nu väntar jag på nästa smärta, trots att det för 1 vecka sen kom en ny sorg för oss alla, det hände så oväntat? det kom så plösligt, du lämnar oss nu... och det gör ont...

Att höra dig säga att du väljer att gå, du väljer att lämna oss, mitt i allt som är, just i denna stund, gör fruktansvärt ont, helt utan förvaning, ingen hade ens tanken på att detta skulle kunna hända, kanske senare i livet, men inte just nu, och det gör så fruktansvärt ont, jag gråter, jag skakar, jag fryser, jag är så ledsen, jag vet ärligt talat inte om jag orkar detta också...

 Mormor, först dog du, kort där efter förlorade vi din mamma, alltså min gammelmormor, och det var bland det värsta som hänt i livet, att förlora dig, vi saknar dig, och allt som vi gått igenom efter att du försvunnit har vi alla önskat oss din famn, den värmde alltid, men tanken på den kan få än att känna den känslan, och den värmer, jag vet att du finns här...

 Peter, min älskade morbror, mina kusiners far, Annis man och min mors bror, dig saknar vi något otroligt, din död i våras kom som en chock, du drunknade ifrån oss, och en död på det viset är orättvist, men det är väl så livet är? orättvist... jag älskar dig.

Min anorexi, som jag fått slåss emot i 5 år, har tagit på våra krafter, den har brytit ner oss, smärtan har varit hemsk, och den har varit jobbig för oss alla, inte bara för mig... jag är glad att jag är friskförklarad nu, det har varit jobba år, många krafter har gått åt för att slåss och vinna mot den... Jag är stolt, jag är stark.

Min kusin som precis förlorade sin far Peter har en sjukdom, en dödlig sjukdom, den har försökt ta ditt liv många gånger, du har varit näst intill död, men ändå finns styrkan där, viljan och krafterna, det är dom som gjort att du överlever, och det gör du, du lever, och du kämpar, vi kämpar, vi ber för dig, du är bäst, jag älskar dig.

 Lillebror, din dödliga sjukdom, din livslånga sjukdom, som du fick för ca 1,5 år sen, den har försökt ta ditt liv gång på gång, tårar har fällts från våra kinder, och smärtan och sorgen över dig har varit den värsta hittills, du är mig närmst, du är en del av mig, vi är själsfrändar, vi sitter ihop med ett osynligt band, vi slåss för varandra, du har hjälpt mig igenom min sjukdom, nu är det min tur att hjälpa dig, jag slåss för dig, jag ber för dig, mormor och Peter är med dig, Gud är med dig, vi alla är med dig, vi finns för dig... Jag älskar dig, ALLTID.

allt händer, sjukdom efter sjukdom, död efter död, ska det någonsin få ett slut?

---

Och så nu för 1 vecka sen, ännu en sak, nu lämnar du oss, och den smärtan är obeskrivlig, du är liksom allt för oss, jag är en del av dig, och nu försvinner du, helt utan förvarning, bara drar du, jag fattar inte, och jag kommer nog aldrig förstå heller, men smärta, tårar, ilska och hat finns inom mig, vet inte riktigt vilken känsla som är starkast, jag är både ledsen och arg på dig, trodde aldrig detta, men det är ditt val, och väljer du den väg som du nu har tagit dig in på, som du säger är den rätta vägen för dig, så visst gör det, det är upp till dig...

Men det gör så in i HELVETE ont...

Jag är inte hel utan dig...

Vi är inte hela utan dig...

Men, vad ska vi göra?...

Vi kämpar vidare, hoppas på att smärtan vi känner får ett slut, att ljuset snart kommer, och att vi och vår familj får vara ifred nu, att vi nu får känna lycka, glädje, kärlek, för det var länge sen nu, alla sjukdomar och dödsfall har verkligen brytit ner oss, nu måste vi kämpa, vi kan inte lägga oss här...

Vi kämpar vidare, utan dig nu...

Ingenting kommer någonsin kunna bli som vanligt, det är hemskt...

Du fattas oss...

Jag kommer alltid älska dig... / Din Emmelie Ida Hjertqvist...